ajlin

Rikard och jag bor väldigt nära varandra. Kanske för nära än vad som är bra egentligen. För mig alltså. Om jag ska gå ner på stan så måste jag på ett eller annat sätt gå förbi Rikards lägenhet. För att gå till Konsum går jag en omväg runt kvarteret för att slippa just det. Jag hade inte så mycket att välja på när det var dags för mig att skaffa en egen lägenhet. Jag kunde inte direkt välja och vraka och säga att nej, den är för dyr, den ligger för nära Rikards, den är för liten, den är för ful. Jag fick ta det jag fick och det var den här svindyra lägenheten som ligger bara dryga 200 meter ifrån Rikards.

Hursomhelst. Idag hade jag varit på Konsum för att fylla på kylskåpet som varit ekande tomt fram tills nu, trots att jag bott här i en vecka, och efter en liten bit på vägen tillbaka hem insåg jag att jag var på väg hem till Rikard. Jag hade helt omedvetet gått fel och var på väg hem, till mitt gamla hem.

Den här veckan har jag verkligen ifrågasatt om det är en speciellt bra idé att vara kvar här. På Herrhagen och i Karlstad. Jag känner mig begränsad, kan inte slappna av när jag är på stan för jag är rädd för att stöta på henne eller honom. Så fort jag ser en blondin stannar hjärtat. Och tänk om jag någon dag stöter på dem tillsammans? Att gå ut på krogen känns helt uteslutet av just den anledningen. Jag hade egentligen tänkt åka till Willys och handla idag, men kunde inte för Willys här i stan ligger mitt emot Inspectas kontor och där sitter ju hon och jobbar just nu. Jag antar att det kommer släppa snart, att jag kommer kunna slappna av sen, men jag funderar på om det är värt det, lidandet jag måste gå igenom fram tills dess.

Det är så jävla orättvist att JAG är den som straffas för vad två hjärtlösa människor har gjort.

Jag har drömt om Rikard inatt. Jag minns inte om det var bra eller dåligt, romantiskt eller snuskigt. Jag minns bara att han var där, i min dröm, och hans fina ansikte bränner på näthinnan.
Jag saknar Rikard så att jag får ont i kroppen. Inte Rikard som person egentligen, honom träffade jag senast i fredags, men jag saknar min pojkvän Rikard. Jag vet att det är så dubbelbottnat och att ni inte tror mig om jag säger att han var en fin pojkvän. Han var otrogen mot mig, typ hur länge som helst, och det är inte speciellt fint. Men han VAR en fin pojkvän. Jag vidhåller att det aldrig funnits någon annan som har behandlat mig så fint, kysst mig så ömt, sagt så fina saker, smekt mig så kärleksfullt och fått mig att känna mig som den vackraste på jorden. Och jag saknar det. Allt det där fina vi hade.

Jag har under natten fått två missade samtal från en Lars, och jag har telefonen full med sms från ett nummer som inte har något namn. Jag har uppenbarligen under natten ringt till Rikard också, men jag har inget minne av vad som har sagts. Jag är nog inte helt ute och cyklar om jag antar att det förekom en hel del grinande. Uppenbarligen kom jag ju hem, men jag vet faktiskt inte vilken väg jag tog. Väl hemma slocknade jag som ett ljus, fullt påklädd, ovanpå sängkläderna. Idag är jag bakfull som ett jävla djur. Jag HATAR att vara singel.

 

Från och med ikväll tänkte jag att det skulle vara slutömkat, i alla fall för ett litet tag. Det är dags att komma ur idet nu, att vakna upp och ruska om mig själv och börja leva igen. Ikväll ska jag ut med jobbarkompisar och alla andra som jobbar på Bergvik Köpcentrum där min H&Mbutik ligger. Jag har sett fram emot den här kvällen hur länge som helst. Jag är skitsnygg ikväll, for real, och jag har målat naglarna jätteröda! Det har jag inte gjort på typ två år nu för Rikard tycker inte att det är snyggt. Det gör jag.

Mjau

Antal timmar sömn i natt - typ noll. Kanske två i alla fall. Låter konstigt, luktar konstigt, känns konstigt.

Bra sak med att bo i en liten lägenhet - Jag kan sitta vid matbordet och äta och ändå sitta framför TV;n.

Dålig sak med att bo i just den här lägenheten - Jag har en uråldrig TV som börja toktjuta efter att varit igång i tre minuter.

...where your coffemaker and your computer is.

Nu packar jag ner det allra sista (och ovannämnda viktigaste), slår igen datorn och kopplar ur. När jag är tillbaka är det från det nya mobila bredbandet (om jag som nybliven independent woman kan installera det själv) i den nya lägenheten på Värmlandssgatan.

Hejdå det som varit mitt hem i nästan två år!

Jag har sagt det förut - det som håller mig uppe i all den här skiten är alla fantastiska människor jag har runt omkring mig. Min familj som ställer upp, vänner som hjälper till, bekanta som bryr sig. Och så främlingar som inte behöver bry sig men som uppenbarligen gör det ändå. Det absolut bästa jag vet är när människor är genuint snälla, när någon gör något de verkligen inte behöver för en annan människa. När jag hade brakat ihop psykiskt i höstas fick jag pepp och hjälp med bland annat telefonnummer från Rikards exflickvän Malin. Det hade hon inte behövt, alls, men hon gjorde det ändå. För att vara snäll. Sådant berör mig verkligen så jävla djupt.

Jag har fasat för den här dagen så otroligt länge. Stora flyttardagen. Jag kunde inte somna natten till idag och jag vaknade med en klump i magen. Så trotsade jag snöstormen och gav mig iväg till lägenheten som från och med idag ska bli mitt nya hem, för att skriva på besiktningspapper och ta emot nycklar. Och där, på bordet där jag från och med idag ska äta mina frukostar och middagar, stod en vas med färska tulpaner. Akkiko, tjejen som har haft lägenheten innan mig, hade alltså köpt blommor till mig, för att jag skulle trivas i mitt nya hem. Det hade hon inte behövt. Det är inte upp till henne huruvida jag ska trivas eller inte i den nya lägenheten. Vi känner inte varandra och kommer inte lära känna varandra heller. Det var en liten grej, en bukett tulpaner för 40lappen, men den där buketten kommer jag bära med mig i hjärtat i resten av mitt liv.

Trots uppbrott och flytt kommer det här bli en bra dag. Tack vare en vas med vårblommor.

Natten till idag sov jag på soffan hos en vän. Rikard var ute och jag låg hemma och skrek av ångest och klöste mitt skinn tills jag började blöda. Rikard vägrade komma hem, jag bönade och bad om hjälp men han tyckte inte att det var nödvändigt. Jag var ju "inte döende och kunde skicka sms", han hade trevligt och valde till slut att stänga av sin telefon för att jag "inte skulle förstöra hans kväll". Jag ansåg att vi kunde vara någorlunda kvitt eftersom han förstört mitt liv, min tilltro till honom, min tilltro till alla andra män och min syn på vad som är kärlek.

När all panikångest hade gått över i ren och skär ilska och hat packade jag en liten väska och drog hem till Henrik - en nära vän som kan det här med att vara just en vän. En som ställer upp när någon behöver.

Eftersom det uppenbarligen inte räckte att han skulle vara otrogen och dumpa mig för att jag skulle fatta att han är ett svin så känns det på något vis som en lättnad att jag blev ordentligt påmind om just det natten till idag. Saker blir lättare nu. Den kärlek jag hade kvar för Rikard är borta. Och det lilla hopp, den lilla vilja, jag hade i hjärtat att Rikard och jag skulle kunna fixa det här och bli tillsammans igen är borta. Den tro jag hade, att vi trots allt skulle kunna ha en någorlunda vuxen och mogen vänskapsrelation, är försvunnen. Och det är skönt. Jag vill inte bli tillsammans med Rikard igen. Och jag vill inte vara hans vän heller. Jag vill omge mig med människor som bryr sig om mig, som ställer upp. Jag tycker om att omge mig med älskvärda människor som ger lika mycket som de tar i en relation. Rikard är inte en sådan människa. Rikard är en egoist. Så mycket att egoism egentligen borde heta rikardism. Ingen av mina andra vänner är egoister för jag väljer att inte umgås med sådana.

Imorgon får jag nycklarna till min egna lägenhet och i veckan ska Rikard hjälpa mig att flytta. Sen är det slut med Elin och Rikard. På riktigt och för alltid.

Ibland får man sänka garden och vara mjukglassmjuk också.

 

 

 

Någonting är fel här. Väldigt fel. Varför kliver han upp, borstar tänderna för att SEN gå ut i köket för att äta frukost. Vem fan borstar tänderna först?

...börjar hon packa för att vara ute i god tid, i alldeles för god tid, och inser fyra dagar innan flytten att i någon av alla kartonger ligger det en stavmixer som hon verkligen, verkligen skulle vilja använda.

(Se även "När en neurotiker ska på semester...")

Mycket av mina tankar just nu kretsar kring saker som Rikard har sagt till mig under vårat förhållande och att de uppenbarligen varit rena lögner. Som att han älskar mig till exempel. En sak som Rikard har sagt till mig är att jag är den skönaste han någonsin har legat med. Här hade nog många tjejer lite ödmjukt himlat med ögonen och tänkt att "Äsch, det där säger han säkert till alla tjejer." Men faktum är att jag vet vad jag kan och jag vet vad jag gör. Någon måste ju vara den skönaste Rikard någonsin har legat med och det är rätt sannolikt att det skulle vara jag.

Hursomhelst så har jag funderat på att även det är en lögn. För om man nu har den skönaste hemma, att ligga med alla veckans dagar, varför skulle man då vilja ligga med någon annan? Alltså drog jag slutsatsen att hon måste vara bättre än jag i sängen. Fan. 1-0 till henne.

Sen kom jag att tänka på att även om entrecoté är ens favoriträtt så äter man inte det varje dag. Ibland äter man blodpudding också. Alltså kunde jag konstatera att jag är a fine piece of meat och hon bara slafsig fattigmansmat. 1-1.

Tills jag kom på att man äter blodpudding oftare än man äter entrecoté. Jävla skit. Hon vann.

Men vänta lite nu... Är inte hon ett skamlöst luder? (Ohno I didn't! Ohyeas I did!) Jo, det är hon. Och det innebär ett omedelbart poängavdrag på minus hundra. Ställningen mellan Elin B och Elin F är nu alltså -98 mot 1.