ajlin

Jag har inte tänkt på det förrän tidigast i förra veckan, trots att jag jobbat på H&M i drygt ett halvår nu. Sex månader in i min anställning slog det mig i förra veckan - jag har makt. Makten att bestämma vad människor ska spendera sina pengar på och vad de ska ha på sig.

När jag tar på mig brickan med det lilla H;et och M;et så tror folk att jag är någon slags modeguru. Mina ord är lag. Om jag säger - "Jag tycker att du ska ta en större storlek" så gör människor det. Om jag säger att jag föredrar det ena framför det andra så köper folk det jag själv skulle valt. Dessutom är det den här typen av makt som de jag utövar den på inte är medveten om. De tror att det är de som väljer fastän det i själva verket är jag som talar om för dem vad de borde köpa.

Det börjar redan stiga mig åt huvudet tror jag. Jag känner redan hur ett elakt "MOHAHAHAAAA", drypande av makt, gurglar i halsen.

...varför jag inte har köpt Kents nya album "Röd" än? Skämmes tamejfan!

Om du vill gå ut och hitta på nått skojsigt med dina vänninor, chilla lite, snacka lite skit, skvallra om vem som legat med vem och så vidare - ta en kopp kaffe eller nått, gå för IHÄLVÄTÄ inte på bio. Jävla idioter!

Det tog slut på toalettpapper igen. Av någon konstig anledning så gör det alltid det här hemma. För att ingen orkar agera när man sätter i sista rullen i hållaren. Typ "Oj, nu är det sista rullen. Bäst att jag köper nytt nästa gång jag är och handlar, innan den här tar slut." Det händer typ aldrig. Då får man typ kissa i duschen, eller lösa det som vi har gjort de senaste två gångerna - klämma fast ett paket näsdukar i pappershållaren.

Jag gick in på toaletten, satte mig, kissade, tog en pappersnäsduk, vecklade ut, torkade mig och kände hur det sved till i murran, hur det blev kallt. Slet åt mig paketet med näsdukar, vände på den och läste på förpackningen. Lambi. Coolmint. Jahaja.

Dèjá vu.

Igår var jag och såg This is it, hyllningsrullen till Michael Jackson, tillsammans med Karin. Precis som jag hade förutspått tog det inte mer än fem minuter innan jag grinade första gången. Jag lyckades skärpa ihop mig ett par gånger men så sjöng han "Human nature" PRECIS som han gjorde på plattan och jag grinade. Och så körde de ett fantastiskt lite minimedley med "They don't care about us" och "HIStory" och jag grinade. Och så... Ja, ni fattar.

Jag har tidigare tyckt att Michael Jackson är oefterhärmlig. Det är det som har gjort honom så speciell och det är det som har gjort att jag fått en sådan klump i magen när jag tänker på att han är borta. Han är oefterhärmlig, det kommer aldrig finnas någon som honom. Igår fick jag se en märkbart sliten Jackson. Kanske berodde det på att det bara var repetitioner man fick se, eller så berodde det på att han var äldre, tröttare, sliten och nerdrogad på mediciner, men det var sorgligt att se min idol bli överglänst. Michael har alltid varit den som strålat mest, och han strålade fortfarande som en miljard strålkastare samtidigt, men det gick inte att förneka att Michael blev totalt dans-överkörd av brats i stora linnen och mjukisbyxor. Han var inte bäst längre, och det gjorde fan ont att se. Lite av grinandet berodde på just det.

Det är sorgligt att This is it aldrig blev that. Det hade blivit en spektakulär show och jag är övertygad om att Michael hade fått en liten gnutta upprättelse. Han hade fått go out with a bang så att säga.

Fan, jag saknar honom, liksom bara att veta att han fanns på jorden. Nu ska jag lyssna sönder "Dangerous". Hans, och nittiotalets, absolut BÄSTA platta. Ingen protest på den!

Det är då själva fan att det ska vara så jävla förbjudet att tycka synd om sig själv i det här landet. Att man aldrig får se till sig själv, aldrig må dåligt, för att det på andra ställen och i andra delar av världen ALLTID finns någon "som har det värre". Jag tycker jävligt synd om mig själv för att jag inte kan spendera den tid jag vill med min pojkvän. Jag hatar det, jag mår skitdåligt över det. Och varje gång jag uttrycker mitt missnöje så får jag till svar att jag fanimej ska vara glad att jag har en sambo över huvud taget för det finns minsann de som inte har pojkvänner alls!

Skulle jag bli tvungen att amputera ett ben får jag inte gnälla om det heller, för det finns barn i Afghanistan som trampat på minor och som inte har några ben över huvud taget. Alltid ska man vara så jävla nöjd, bara svälja skit man får, för att det minsann finns människor som har det ännu sämre.

Vet ni vad? Jag skiter i det! Jag tycker inte synd om er som inte har pojkvänner för ni tycker antagligen inte synd om mig som har en men som jag knappt kan träffa. Därför ser jag till mig själv i det här fallet och JAG tycker synd om MIG. Det är bra, då är det ju åtminstone någon som gör det.

Idag råkade jag höra en konversation mellan en mamma och hennes dotter i yngre tonåren. Dottern hade varit och provat skor och var upprörd över att skorna som passade hade en annan storlek än den hon brukade ha.

- Men mamma, de var ju inte i rätt storlek!
- Gumman, det är ju inte storleken som räknas, det är ju hur det känns!

Jomenvisst serru! Det kommer lilla gumman nog bli varse, om ett par år, att så inte är fallet.

Anton Abele sitter och pratar om viktiga saker i Malous soffa i Efter tio. Det han säger är säkert intressant och av vikt men jag hör inte ett ord av vad han säger. Allt jag ser är det där underbettet. Jag sitter och fnissar för mig själv och får konstiga bilder på näthinnan av hur han drunknar när han sjunger i duschen. Vilket JÄVLA underbett. Haha!

Den som ändå kunde få spendera en dag med sin sambo. En HEL dag. Tänk att få vakna bredvid honom, få ligga och dra sig, väcka honom med försiktiga kramar och stryk över ryggen när man själv tycker att det är dags att han ska kliva upp. Tänk att få äta en riktig frukost tillsammans. Mackor, yoghurt, färsk frukt. Och att sitta lutad över varsin del av DN och sen lösa korsordet tillsammans. Tänk att sen krypa ner i sängen igen. Kramas, kittlas, ligga och skratta åt saker, och öva MA-grepp tills någon faktiskt får ont på riktigt och det inte är roligt längre, fast lite roligt, för SÅ ont gjorde det ju faktiskt inte EGENTLIGEN.

Tänk att få laga en middag tillsammans. Och äta den ihop, sitta mittemot varandra vid köksbordet. Eller ännu bättre - hoppa i bilen och dra drive thrun på BK och sen åka hem igen och sitta framför TVn och kolla på Simpsons och äta hamburgare och bli feta och gamla ihop. Tänk att få slänga bort en hel kväll framför TVn. Ömsom skeda, ömsom ligga med huvudet i knät, somna i en obekväm ställning och vakna av att man svettas ihjäl tillsammans. Och tänk om man kunde få gå och lägga sig ihop, samtidigt liksom. Säga gonatt och få en kyss, släcka lampan och somna till hans redan tunga andetag för att han alltid somnar fortare.

Tänk...

...vad det är tänkt att man ska använda internet till när man har avslutat sitt lunarstorm-konto. Jag gillar liksom inte att tanka porr.

Årets första snö vräker ner utanför fönstret. Det är blaskigt, det är blött och det är kallt. Tur att jag alldeles snart ska åka ifrån Sverige på semester. Åh, vilken tur att jag ska... till ISLAND?! Vafan tänkte vi på när vi bokade en resa till ISland i december? IS! Man hör ju på namnet vilket kallt land det är. När jag sitter här i mitt mörka vardagsrum, med känslan av att jag ALDRIG kommer få upp värmen i fötterna igen, önskar jag att jag hade bokat en resa till Varmland i stället.